Psykisk ohälsa är ett växande folkhälsoproblem och behandlingen involverar ofta farmakologiska interventioner. Psykofarmaka, såsom antidepressiva, antipsykotika och stämningsstabiliserande läkemedel, är effektiva verktyg för att lindra symtom och förbättra livskvaliteten. Trots deras terapeutiska fördelar är biverkningar vanliga och kan påverka patienternas välbefinnande och följsamhet till behandlingen. En betydande biverkning som ofta rapporteras är förändringar i kroppsvikt. Viktuppgång kan leda till metabola komplikationer som ökad risk för diabetes, hjärt-kärlsjukdom och försämrad självbild, medan oavsiktlig viktminskning kan indikera underliggande problem eller näringsbrist. Denna artikel syftar till att utforska hur selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) och andra psykofarmaka påverkar vikten, identifiera de läkemedel som har störst inverkan och beskriva de potentiella mekanismerna bakom dessa förändringar.
Selektiva Serotoninåterupptagshämmare (SSRI) och vikt
SSRI är en klass av antidepressiva läkemedel som vanligtvis är förstahandsval vid behandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom. Deras huvudsakliga verkningsmekanism är att öka serotoninnivåerna i synapsen genom att hämma återupptaget av serotonin i presynaptiska nervceller. Generellt sett anses SSRI ha en mer neutral effekt på vikten jämfört med äldre antidepressiva som tricykliska antidepressiva (TCA) och monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare).
Initialt kan vissa patienter uppleva en liten viktminskning i början av behandlingen med SSRI, vilket kan bero på biverkningar som illamående, minskad aptit eller ökad ångest. Denna initiala viktminskning är dock sällan långvarig. Långtidsstudier har visat att en del patienter som behandlas med SSRI kan uppleva en gradvis viktuppgång över tid.
Mekanismen bakom SSRI-inducerad viktuppgång är inte helt klarlagd, men flera faktorer kan spela in. Förbättrad sinnesstämning och minskad ångest kan leda till ökad aptit och ett mer regelbundet ätmönster. Vissa SSRI kan också påverka metabolismen och glukosomsättningen. Dessutom kan serotoninsystemet i sig spela en roll i regleringen av aptit och mättnadskänsla. Långvarig exponering för ökade serotoninnivåer kan potentiellt leda till förändringar i dessa regleringsmekanismer.
Det är viktigt att notera att effekten på vikten kan variera mellan olika SSRI-preparat och mellan individer. Vissa studier tyder på att paroxetin och citalopram kan vara mer associerade med viktuppgång än fluoxetin och sertralin (Anderson, J. W., et al., 2002). Fluoxetin har i vissa fall till och med visat sig kunna leda till en liten viktminskning hos vissa individer, särskilt vid kortvarig behandling.
Andra antidepressiva och vikt
Förutom SSRI finns det andra klasser av antidepressiva läkemedel som kan påverka vikten på olika sätt:
- Tricykliska antidepressiva (TCA): TCA, som amitriptylin och nortriptylin, är kända för att ofta orsaka viktuppgång. Deras antihistaminerga egenskaper kan öka aptiten och leda till ökat kaloriintag. De kan också påverka metabolismen.
- Monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare): Äldre MAO-hämmare som fenelzin har också associerats med viktuppgång. Detta kan delvis bero på ökade nivåer av monoaminer som kan påverka aptiten.
- Serotonin-noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI): SNRI, som venlafaxin och duloxetin, har en mer neutral effekt på vikten jämfört med TCA. Vissa patienter kan uppleva en liten viktminskning initialt på grund av illamående eller minskad aptit, men långvarig viktuppgång är också möjlig.
- Noradrenalin-dopaminåterupptagshämmare (NDRI): Bupropion är ett exempel på en NDRI som ofta är associerad med en liten viktminskning eller viktneutralitet. Det kan minska aptiten hos vissa individer.
- Serotoninmodulatorer: Mirtazapin är en serotonin- och noradrenalinantagonist som ofta leder till betydande viktuppgång. Dess antihistaminerga effekter och påverkan på aptitreglerande signalsubstanser bidrar sannolikt till detta. Trazodon, en annan serotoninmodulator, har en mer varierande effekt på vikten, men kan också orsaka viktuppgång hos vissa.
Antipsykotika och vikt
Antipsykotiska läkemedel, som används för att behandla psykossjukdomar som schizofreni och bipolär sjukdom, är kända för att ha en betydande inverkan på vikten. Viktuppgång är en av de vanligaste och mest besvärande biverkningarna av många antipsykotika.
Första generationens (typiska) antipsykotika: Äldre antipsykotika som haloperidol och klorpromazin kan orsaka viktuppgång, men i allmänhet är den viktuppgång som ses med andra generationens (atypiska) antipsykotika mer uttalad.
Andra generationens (atypiska) antipsykotika: Denna grupp av läkemedel, inklusive olanzapin, klozapin, quetiapin, risperidon och paliperidon, är starkt associerade med betydande viktuppgång. Olanzapin och klozapin har visat sig ha den största potentialen att orsaka viktuppgång och metabola störningar (Lieberman, J. A., et al., 2005).
Mekanismerna bakom antipsykotika-inducerad viktuppgång är komplexa och involverar flera neurotransmittorsystem. Antipsykotika påverkar dopamin-, serotonin-, histamin- och adrenerga receptorer, vilket kan leda till ökad aptit, förändrad mättnadskänsla, minskad fysisk aktivitet och förändringar i metabolismen av glukos och lipider. Vissa atypiska antipsykotika kan också direkt påverka insulinkänsligheten och öka risken för insulinresistens.
Aripiprazol och ziprasidon är atypiska antipsykotika som generellt sett har en lägre risk för viktuppgång jämfört med andra i samma klass. Lurasidon och asenapin har också visat sig ha en relativt neutral effekt på vikten i kliniska studier.
Stämningsstabiliserande läkemedel och vikt
Stämningsstabiliserande läkemedel används främst vid behandling av bipolär sjukdom. Litium, valproat och lamotrigin är vanliga stämningsstabiliserande läkemedel, och deras effekter på vikten varierar.
- Litium: Litium kan leda till viktuppgång hos vissa individer. Mekanismen är inte helt känd, men det kan involvera ökad aptit och vätskeretention.
- Valproat: Valproat är ofta associerat med viktuppgång. Det kan öka aptiten och påverka metabolismen.
- Lamotrigin: Lamotrigin har generellt sett en mer neutral effekt på vikten och kan till och med leda till en liten viktminskning hos vissa patienter.
Kliniska implikationer och hantering
Viktförändringar orsakade av psykofarmaka kan ha betydande kliniska implikationer. Viktuppgång kan leda till ökad risk för metabola syndromet, typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdom och försämrad livskvalitet. Det kan också påverka patienternas självkänsla och följsamhet till behandlingen. Oavsiktlig viktminskning kan indikera underliggande medicinska problem eller näringsbrist.
Det är viktigt att regelbundet övervaka patienters vikt under behandling med psykofarmaka. Innan behandlingsstart bör patienten informeras om potentiella viktförändringar som en möjlig biverkning. Livsstilsinterventioner, inklusive kostrådgivning och ökad fysisk aktivitet, bör uppmuntras för att hantera eller förebygga viktökning.
Vid betydande viktuppgång kan det vara nödvändigt att överväga alternativa läkemedel med en lägre risk för denna biverkning, om det är kliniskt lämpligt. Byte av medicinering bör dock alltid ske i samråd med en läkare. I vissa fall kan farmakologiska strategier, som tillägg av läkemedel som kan motverka viktuppgång (t.ex. metformin vid antipsykotika-inducerad viktuppgång), övervägas under noggrann medicinsk övervakning.
Slutsats
Viktförändringar är en vanlig och betydande biverkning av många psykofarmaka, inklusive vissa SSRI, tricykliska antidepressiva, MAO-hämmare, vissa SNRI, mirtazapin och särskilt många antipsykotiska läkemedel. Mekanismerna bakom dessa viktförändringar är komplexa och involverar sannolikt en kombination av effekter på aptitreglering, metabolism och neurotransmittorsystem. Det är viktigt för kliniker att vara medvetna om dessa potentiella biverkningar, övervaka patienters vikt noggrant och diskutera strategier för att hantera eller förebygga oönskade viktförändringar. Valet av psykofarmaka bör ta hänsyn till patientens individuella riskfaktorer och preferenser, inklusive potentialen för viktpåverkan. Ytterligare forskning är nödvändig för att bättre förstå de exakta mekanismerna bakom psykofarmaka-inducerade viktförändringar och för att utveckla mer målinriktade strategier för att förebygga och behandla denna besvärande biverkning.
Referenser:
Anderson, J. W., et al. (2002). Long-term weight change with fluoxetine or sertraline treatment for major depression. Journal of Clinical Psychiatry, 63(7), 591-598.
Lieberman, J. A., et al. (2005). Effectiveness of antipsychotic drugs in patients with chronic schizophrenia. New England Journal of Medicine, 1 353(12), 1209-1223.